måndag 18 augusti 2014

En solskenshistoria

Kazzan min kämpe har varit ute på äventyr av den sorten som jag tror både han och jag hade kunna varit utan.
Kazzan är en 14 årig pensionär som trivs bäst hemma där han känner sig trygg och känner till varje sten i sin omgivning, hörseln är mycket selektiv, dels så hör han dåligt men ibland tror jag att han sållar lite vad han vill höra också.

Jag skulle vara borta över helgen och den snälla hundvakten tyckte synd om Kazzan och tog med honom hem, visserligen på en plats han känner till och har varit på många gånger förut , inte heller så långt hemifrån, detta var på fredgaskvällen. På lördagsförmiddagen var Kazzan nöjd på sin besökstur och tänkte nog att han skulle springa hem, en tur på ca 6 km genom skogen, hittar man de rätta stigarna genom skogen hade det abslout inte varit någon omöjlighet.
Kazzan är för sin ålder i god form och en skogstur på en par timmar är inga problem.

På lördagseftermiddagen fick jag telefonsamtalet om att Kazzan var spårlöst borta, tidig söndagsmorgon satte jag mig i bilen och körde de 60 milen  hem, direkt ut och började leta på tänkbara ställen , vi gick även skogsstigarna som vi trodde han kunde ha tagit, trodde nog att han skulle hittas under söndagen , men inte ett spår och ingen hade varken hört eller sett något av honom.
Fy, vad hemskt det vara att lägga sig och föröka sova på söndagskvällen, det blev inte många timmars sömn den natten.
Vi fortsatte letandet på måndagen, tisdagen , onsdagen och torsdagen . Vi provade alla möjliga ställen, ringde medium, ALLT. Jag var ute till midnatt på kvällarna för att försöka höra någon hund som skällde eller gnällde, letade på myrar, i skogen , hela sjökanten på Kallsjön men ingen Kazzan ....
Det var helt fruktansvärt att gå och lägga och försöka  få lite sömn och inte veta vad som hänt, levde han var han skadad, hade någon stulit honom?

Många tårar hann jag gråta under dessa dygn, min fina Kazzan , lilla vännen, han som ägnat hela sitt liv åt att göra mig nöjd, min lilla nallebjörn, ovissheten att inte vet vad som hänt är fruktansvärd.

På torsdagskvällen hade jag nästan gett upp, visste inte vad jag mera kunde göra , hade letat på alla tänkbara ställen, jag bestämde mig för att packa och enligt planen åka till fjälls för att komma igång med hundträning och inventering, de äldre hundarna hade jag haft med mig under mitt letande efter Kazzan, så de var lite småslitna med de yngre hade inte fått göra någonting på många dagar då all tid gick åt till letandet.

På fredagen packade jag bilen med det som behövs för några veckor till fjälls, lastade in alla hundar och började åka, det kändes rent ut sagt för dj....t, jag kunde inte ge upp, kunde inte lämna honom.....
Jag vände efter några mil och ringde ett sista samtal...och den här gången fick jag svar, personen i den andra luren kunde tala om för mig att Kazzan levde och var han fanns, då gällde det bara att lista ut vilket ställe han menade, tittade på kartan och fick en känsla för en plats som tycktes stämma med den beskrivning jag fått, jag skulle behöva köra några mil för att bakvägen via skogsbilvägar komma runt och in bakvägen till denna plats.
Hade precis börjat bilturen när telefonen ringde, min kommentar var  "inget nummer jag känner igen men det är bäst att svara, det kan ju vara Kazzan"

Personen som ringde frågade då om jag visste vem som ägde den hund hon hade hos sig och som jag fött upp, det klickade fortfarande inte för mig, men när hon säger att hunden heter Kazzan af Rensjön då kom tårarna....lever han frågade jag? Oh ja, du kan hämta honom här nu.

Kazzan hade hittats på den skogsbilväg dit jag var på väg av några grabbar som var på fisketur, jag kan inte nog tala om HUR tacksam jag är över att de plockade upp honom och lämnade honom på hundpensionatet Easter Hill, där fick man fram hans örontatuering och fick fram mitt telefonnummer.

Det var en mager men ändå pigg Kazzan som mötte mig, han hade så mycket skräp i pälsen att han knappt kunde gå men han var lika lycklig över att få se mig som jag över att få se honom.

Några dagar försenade är vi nu alla på plats där Kazzan tillbringade sina första veckor i livet och därav han fått sitt tilläggsnamn, kanske blir det Kazzans sista resa hit ....... Men han har visat vilken kämpe han är och vilken enorm vilja han har så man vet aldrig och jag är så enormt tacksam för att han är här med mig nu.



Tusen tack till Er som hjälpt till att leta och som har varit lika bekymrade som jag varit, Kazzan brukar lämna spår hos de som fått förmånen att lära känna honom

Var inte detta en solskenshistora så säg ??







Skicka en kommentar